Sista blogginlägget?

Det här är sannolikt mitt sista blogginlägg. Jag tar i alla fall en paus från bloggandet på obestämd tid, kanske för alltid. Det är lite för mycket split vision just nu, det är dags för fokusering. 

Förutom bloggen har jag min författarsida på Facebook, min privata dito, Instagram och en webbsida. En ska bort och det blir bloggen. 

I stället ska jag skriva klart det jag planerat och fortsätta läsa mina husgudar. 

En av mina mest älskade, Bodil Malmsten, bloggade. Hon twittrade också. Jag och många andra följde henne, hon följde ingen. Jag sörjer henne djupt och ångrar att jag aldrig skrev till henne hur mycket hon betydde för mig. 

Samma misstag gjorde jag med Kerstin Thorvall. Men henne träffade jag en gång utanför jobbet på Södermalm, Stockholm. Våra ögon möttes där på Bellmansgatan, men jag vågade inte tilltala henne och säga att jag varit hennes trogna läsare sedan ungdomen. Jag skrev en dödsruna över henne sen, ett öppet brev, i Österbottens Tidning (14 oktober 2010).

Håkan Nesser träffade jag på bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Eller träffade och träffade, jag lyssnade på honom och ställde mig sedan i kö för att få hans senaste bok signerad. Jag vågade i alla fall säga några ord, tordes till och med, fastän jag nästan svimmade av blygsel och skam (hur nändes jag, min obetydliga tönt) nämna att jag skriver. Han frågade vad jag skrev och vilket förlag jag hade. ”Fortsätt kämpa”, sa Håkan Nesser till mig. (Se listan nedan.)

Birgitta Stenberg lyssnade jag på i min nya hemstad, Borås, den 8 november 2005. Hon bestämde sig tidigt för att bli författare. Hon fick kämpa, men trägen vinner. Birgitta Stenberg antecknade jämt, hon iakttog och skrev ner allt. Naket och öppenhjärtigt skrev hon, förevigade sitt liv mellan bokpärmar. Vilken kvinna! Vilket liv! Jag har en av hennes böcker med dedikationen "Till Yvonne!" med utropstecken och allt. 

Snart har jag dammsugit antikvariat, second hand-affärer och loppmarknader på inbundna verk av Theodor Kallifatides. Jag vill äga alla hans verk i inbundet skick. Mellan 10 och 30 kronor har jag betalt för böckerna. Så lite för så många timmars lycka, skratt, gråt och utbildning. Det är fantastiskt. Han är en fantastisk författare. Jag beundrar honom. Tänk om jag skulle våga skriva ett tackbrev till honom? Jag tror att jag gör det. Inte blir han väl bli förbannad över det?  

Men nu kom jag från ämnet, slutbloggandet. Ska man blogga, ska man helst göra det flera gånger i veckan, inte med månaders mellanrum, som jag gjort. 

Hursomhaver, här kommer mina 10 mest lästa blogginlägg genom åren: 

Operation Ät det du har inledd

4 jan. 2015, 2 kommentarer

Omslagsflicka vs bältros: Om balans i tillvaron

6 mars 2013

Älskade modersmål: jag är inte en jätte kort!

30 okt. 2013

Det goda livet

9 nov. 2013

Champagne, ovälkomna löv, skadeglädje och lite eng...

16 jan. 2015

Hollywoodfru vs Fristadfru 0-1

24 sep. 2013

Vänskap i nöd och lust

13 juli 2016

Operation ät det du har avslutad

1 feb. 2015

Sex och mord ska det vara

9 aug. 2013

Fortsätt kämpa, sa Håkan Nesser till mig

28 sep. 2013

Ni som vill följa mig gör det på: 

Instagram: @yvonnegranqvistschultz 

Facebook: https://www.facebook.com/Yvonne-Granqvist-Schultz-560863337347644/

Webb: granqvistschultz.se 

En underbar höst till er alla som följt mig på bloggen i bland annat Sverige, USA, Finland, Ryssland, Danmark, Tyskland, Frankrike, Ukraina, Irland och Schweiz!

Vänskap i nöd och lust

Handen på hjärtat: hur många vänner har du? På riktigt alltså. Sådana vänner som du kan vända dig till i glädje och sorg, i nöd och lust? Vänner som du kan anförtro dig åt i vissheten om att det anförtrodda stannar er emellan? Vänner som accepterar dig med dina fel och brister och som gläds med dig när du lyckas? Vänner som hjälper dig om du ber om det och till och med ser att du behöver hjälp innan du själv inser det? 

Vänner som tycker väldigt mycket om dig, ja rent av älskar dig. 

Jag har en handfull sådana vänner (barn, partner, släkt, arbetskollegor räknas ej med här). 

På senare tid har jag reflekterat över detta med vänskap och på hur viktigt det är att vårda den och vara rädd om den. Ja, minst lika rädd om den bör du vara som om den kärlek du har till din partner (om du är lycklig nog att ha en partner att älska och vara rädd om). 

Vänner är inte detsamma som bekanta eller klasskamrater som du inte sett på 10 eller 40 år. Riktig vänskap är inte att träffa lågstadiekompisen som du såg på rasten för 38 år sen (och aldrig umgicks med) på stan eller på stranden i Puerto Rico och efter några glatt förvånade hälsningsfraser utbrista: Vi borde ta en kopp kaffe/en öl nångång! 

Det där kaffet eller den där ölen blir sällan av och lika så bra är det. För vad ska ni prata om? Anna i klassen som inte förändrats ett dugg? Lika grå nu som då, ogift, inget arbete. Helena som gjorde karriär som domare i Stockholm, föga förvånande för övrigt, som den streber hon var. Pär som lagt på sig minst 30 kilo, gift och skild för andra gången, ingen kontakt med de tre barnen. Dricker, sägs det. 

Till följd av min fars död i september gjorde jag fem resor från Borås till min födelsestad Jakobstad på tio månader. Som alla som mist sina föräldrar vet är det mycket praktiskt att ombesörja efter föräldrars bortgång. Bostäder ska tömmas och eventuellt säljas. Lösöret  ska delas upp, skänkas, säljas, slängas. Arbetet sliter, det är tungt både psykiskt och fysiskt. Tack och lov är vi fyra syskon, bröderna i Jakobstad kunde göra mycket som syrran och jag i Sverige inte klarade av.

Först på min femte resa till Jakobstad hann jag träffa min goda vän sen tonåren, låt oss kalla henne för Maria, för hon heter så. Vi har fortfarande kontakt via mejl och även telefonledes, vi följer varandras liv således. 

Hon och hennes familj fanns också för mig i sorgen efter min son. 

Både Maria och jag hade varit besvikna över att inte kunnat träffas under mina tidigare besök i hemstaden, men tidsschemat hade helt enkelt varit alltför pressat för min del. Men nu skulle vi ses! Maria, hennes man, som jag också känt i årtionden, och jag hemma hos dem runt 18:00. 

Jag hade beställt hämtning kl 23:45. Men när det var dags var vi inte alls färdigpratade så jag ringde jag till brorsonen och jo, han kunde komma 01:30 också. Inga problem.

Vi hade så trevligt! Visst pratade vi om gamla bekanta, men också om oss själva, om våra liv. Kvällen swischade förbi i gemenskap, värme, skratt och tårar. Vi var så glada åt att umgås igen. Det var som om vi hade träffats veckan innan. Vi pratade också om hur viktigt det är att ses, inte bara höras via mejl eller telefon. 

Nu längtar jag efter att träffa min väninna i Upplands Väsby. Vi pratar i timmar i telefon, men vi har inte setts på så länge, så länge. Det är dumt, för vi tycker väldigt mycket om varandra och våra samtal sporrar oss. Vi blir faktiskt lite klokare av varandra, känns det som. 

Ett exempel: På den tiden när våra söner var runt åtta, tio, umgicks vi mycket och ägnade bland annat många fredagskvällar åt att titta på franska litterära teveprogram (jag och väninnan, inte sönerna). Min franska var redan då knagglig och jag hade svårt att hänga med i samtalen på den franska litterära scenen. Jag beklagade mig men min väninna undrade bara: Vad är det som är så svårt? Du hör ju att det där ordet kommer från latinet och det där påminner ju om italienska. Jo, ja, det förstås, men nu hade jag ju varken läst latin eller italienska, men på något oförklarligt sätt förstod jag ändå. Jag växte i hennes sällskap, lika som hon upplever att hon växer i mitt. 

Nu hoppas jag få se mina kära vänner från Stockholm här i september och innan dess får min väninna från Kristineberg, Borås, allt dyka upp. 

Snart 10 000

Just nu är jag uppe i 9750 sidvyer totalt på bloggen. Mycket för mig, några timmars resultat för somliga. Nu siktar jag mot 10 000. Jag undrar vem som läser mig i Ryssland, Ukraina och Schweiz? Sidvyer per land  Post Sidvyer Sverige 6315 USA 1174 Finland 916 Ryssland 529 Danmark 298 Tyskland 211 Frankrike 153 Irland 55 Ukraina 52 Schweiz 47

BILLI DÖ MAUNTINN, BILLI DÖÖÖ MAUNTINN!

Jag hade en klasskamrat som hette Ulla-Maj Leppänen. Ulla-Maj hade en storebror. Jag minns inte hans förnamn, alla kallade honom bara för Leppänen. 

Leppänen hade en diger skivsamling och var involverad i Jakobstads på den tiden bästa band. 

På mat- och långrasterna sprang Ulla-Maj och jag hem till henne och smyglyssnade på Leppänens skivor, bland annat Frank Zappas Billy The Mountain. Det var avancerad musik för två flickor i nedre tonåren. Vi förstod inte mycket av texten men gillade den ändå. Det var roliga ord och annorlunda musik, jag upplevde den som en slags cirkusmusik. Jag hade aldrig hört något liknande förut. 

En gång var Ulla-Majs mamma hemma. Hon var lång och hade mörkt, vågigt hår och ett förkläde. Hon skvallrade inte för Leppänen att vi tjuvspelade hans skivor. 

Alltifrån den dagen har jag älskat musik, tänkte jag skriva men då ljuger jag. Jag älskade musik åtminstone redan som sjuåring. Jag fick min första inkomst någonsin från ett sångframträdande. Jag uppträdde med ett par låtar för delar av släkten på vår sommarvila i Larsmo. Morbror Axel gav mig hela 50 penni. I tonåren försvann min sångröst. (Vart och varför?)

Här kommer en spellista med låtar som betyder eller har betytt mycket för mig. 

(Ulla-Maj: Jag har ingen aning vad du heter idag eller var du finns, men om någon som känner dig läser detta, vill jag hälsa till dig och tacka för Zappa.)

Vonnis spellista 10 april 2016

1. Pink Floyd: Comfortably Numb (innehåller ett av världens bästa gitarrsolon, enligt mig)
2. Live: Lightning Crashes (spelade denna för R i luren när vi ännu inte hade träffats IRL)
3. Hector: Lumi teki enkeli eteiseen (köpte skivan för en av mina första löner som vårdbiträde)
4. Genesis: Mama (hjärtskärande)
5. Mauro Scocco: Dåligt väder (orden, orden, rösten, gitarren.)
6. Pearl Jam: Black (spelade även denna för R, den gamle hårdrockaren)
7. Miss Li: I Heard Of A Girl (gillar Miss Li så till den grad att jag döpt min katt efter henne)
8. J Karjalainen: Telepatia (får mig att längta tillbaka till Finland och ungdomen)
9. Eldkvarn: Blues för Bodil Malmsten (älskar både Eldkvarn och Bodil Malmsten)
10. Simple Minds: Belfast Child (minner mig om lyckliga tider med sönerna)
11. Bruce Springsteen: Paradise (vi såg segelflygplan sväva över himlen till denna låt, R och jag)
12. U2: One Tree Hill (svårt att välja bland alla, men denna är en favorit)
13. Lars Winnerbäck: Elegi (texten, vemodet…)
14. Bruce Springsteen: Worlds Apart (Bruce får två. Älskar denna. Låten minner mig faktiskt om en konsert med Youssou N´Dour)

Nedräkning till omstart

Den 1 april är jag inte längre fast anställd. Tre arbetsdagar kvar. Känns hisnande. Sen gör jag vad jag vill om dagarna.

Jag har funderat och jag har bestämt mig. Jag kommer att göra en omstart på flera plan. Det är hög tid. Nu är det fanimig färdigfjantat.

l'll be back.

Svårt att säga nej

Två helger i rad har det i arla morgonstund plingat på dörrklockan. Utanför har en flicka i nedre tonåren med allvarsam uppsyn stått och frågat om vi vill köpa en kvällstidning eller en därtill tillhörande bilaga.

Förrförra lördagen valde vi kvällstidningen, på söndagen bilagan. Förra lördagen köpte vi bilagan igen, men sen började jag fundera.

Förutom den lokala morgontidningen, en veckotidning och tre magasin får vi gratis- och medlemstidningar. Jag hinner inte läsa dem alla. Varför ska jag då köpa fler? Därför att jag drabbas av någon slags oförklarlig och obegriplig skuldkänsla.

Jag känner för flickan med den stickade mössan och tidningskassen. Hon skulle sannolikt hellre ligga och slappa i sin sköna säng än plinga på okända människors dörrklockor. Hon möts säkert av en del sura och morgontrötta miner. Hon behöver pengarna, men jag behöver ju inte tidningarna. Jag har, som sagt, fullt sjå med att läsa de jag redan har.

Så i söndags bestämde jag mig för att säga nej. Men kan ni tänka er,  jag slapp, för maken öppnade! "Nej, inte idag", sa han och verkade inte ha det minsta problem med det. Han hade inget dåligt samvete vad jag vet, för han såg helt vanlig ut och kommenterade inte händelsen med ett ord.

Det är nog dags för mig att åter läsa några kapitel i en av mina favoritböcker: Säg nej med gott samvete. Jag rekommenderar den jämt och ständigt till folk, precis som om jag vore bästa nej-sägar-experten.

Uppenbarligen är jag inte det.

Frihet och disciplin

Den sista mars slutar jag lönearbeta. Jag har sagt upp mig från min fasta tjänst som utbildningshandläggare vid Högskolan i Borås för att vara fri att göra vad jag gitter och vill.

Jag tänker leva min dröm och satsa på mitt författarskap.

Jag kommer också att ta hand om min hälsa. Det är möjligt att jag börjar köpa och sälja saker, helst vackra sådana, och jag planerar även att extraknäcka ibland.

Jag väljer detta för om jag inte gör det kommer jag att ångra mig. Det vet jag redan nu.

Ingen av oss är garanterad morgondagen. Vad som helst kan hända när som helst.

Min frihet är en gåva som jag inte tänker slösa bort. Jag ska vara disciplinerad för annars flyter dagarna ihop till veckor och år som bara går. Att flumma runt och vänta på inspiration är absolut förbjudet. Det är bara att sätta sig och få det gjort.

En vanlig dag kommer att se ut ungefär såhär:

06:00 - 10:00 Skrivtid inklusive frukost
10:00 - 11:00 Kaffe och tupplur
11:00 - 12:00 Fysisk aktivitet
12:00 - 14:30 Lunch följt av filmtittande eller läsning
14:30 - 16:30 Hushållssysslor inklusive handling och matlagning
16:30 - 17:00 Middag
17:00 - 18:00 Arbete (korrespondens, bokföring)
18:00 - 22:00 Fritid (ev. arbete om jag känner för det)

Jag längtar efter våren!

Skjut inte upp saker, kyss din älskade idag

I snart fyra år har jag varit ledig från lönearbete varje fredag. Priset för det är naturligtvis lägre lön, lägre pension. Men det är det värt, vartenda öre.

Fredagen är min dag. Den ägnas åt skrivande, telefonerande, funderande, städning, biltvätt, läsning och numera även katten Miss Li.

Tack vare min lediga fredag blev jag klar med min andra roman för ett par år sedan.

Tack vare fredagen mäktar jag med veckans övriga dagar för efter familjetragedin i mars 2014 orkar jag inte lika mycket som förut. Jag behöver få vara ifred, jag behöver vila från människor, möten, måsten.

Att bestämma över sin egen tid och att inte behöva anpassa sig efter andra är underbart. Tänk om alla som ville det kunde få göra det?  Jag vet att alla inte har samma möjlighet som jag. Jag vet att somliga får jobba häcken av sig för att få ihop det. Jag har själv slitit som en galning tidigare.

Men många skulle kunna välja ett annat liv, men gör det inte. De hävdar att de inte har råd, fastän de har det. De skjuter upp, de planerar att göra en massa saker "sen".  Men tänk om det inte kommer något "sen"?

Livet är ändligt. Du kan vakna upp till mardrömmen att din älskade ligger död bredvid dig eller att ditt barn förolyckats. Du kan få ett besked om en obotlig dödlig sjukdom. Vad som helst kan hända när som helst.

Livet kan ta slut idag, för dig, för mig. "Och du kan ingenting ta med dig dit du går." (Cornelis Vreeswijk). Ingenting. Tänk på det.

Så gör det du kan och vill. Skjut inte upp saker. Sätt upp den där listen som saknas i köket. Ring din svärmor. Tala om för din vän hur mycket hon/han betyder för dig. Klappa katten. Krama ditt barn. Kyss din älskade idag.

Om morgondagen vet du ingenting.

Nej, Dressman, inga kalsonger och strumpor idag

Nyligen köpte maken en skjorta och en slips på Dressman. När han skulle betala frågade expediten om han behövde några nya kalsonger eller strumpor. Nej, det behövde han inte, sa han.

Det slog mig att maken (och jag, eftersom vi nästan alltid handlar tillsammans) alltid får kalsong- och strumpfrågan på Dressman. Det retar mig. Det är påfluget. Om de måste fråga något kan de väl bara artigt fråga: Var det bra så?

Ett par dagar senare for vi till Dressman igen. Jag skulle handla en slips till sonen med. Slipsen skulle han ha på sin morfars begravning. Jag sa till expediten att nu var vi där igen för ytterligare en begravningsslips. Jag tittade henne stint i ögonen och sa: "Den här gången ska vi bara ha denna slips, inget annat". Hon kontrade med: "Ska det vara några strumpor idag?"

Jag tänkte: Vad f-n är det för fel på Dressman-folket? Varför denna förbannade kalsong-strump-fråga jämt och ständigt?

Ett par dagar senare växlar jag pengar på Forex. Expediten är trött. Han gäspar, säger inte hej, han är inte med alls, stackaren. Jag säger vänligt att jag inte behöver något gult plastfodral till mina pengar, men det hör han inte/struntar han i. Han möter inte min blick en enda gång. Men strax innan jag ska ta mina pengar och gå, sker undret. Han vaknar till, tittar på mig och säger med ett leende (ja, faktiskt): Vi har ett jätteförmånligt låneerbjudande just nu. Bara 4,5 procent i ränta. Jag: (förbannad över hans nonchalans): Jag vill inte ha något lån. Han: Men ett lån så att du kan baka in andra lån? Jag: Jag SPARAR pengar hos er. Han: Vill du inte ha något lån? Jag: NEJ, JAG HAR INGET BEHOV AV NÅGOT LÅN! Det sista säger jag med emfas, till de andra kundernas förtjusning. De piggnar till där på bänkarna, de blir lite liv i luckan.

Jag lämnar Forex både  förbannad och ledsen.

Vad är det för fel på samhället? Varför har allt blivit så ytligt? Varför opererar unga flickor sina läppar och bröst? Varför mår så många ungdomar så dåligt? Varför uppmanas vi hela tiden till att köpa mer, större, bättre, dyrare? Varför ska vi konsumera mera?

Jag är less.

Det var en orange soffa. Grann som en solnedgång i Österbotten

Ur minnesbanken, avdelningen "Roligt, det här ska jag alltid minnas":

1) Det var på 90-talet. Jag fick låna min väninna K:s kolonistuga,Vita huset kallat, som skrivarlya.

En dag efter ett par timmars skrivande var jag nöjd och traskade bort till hennes brors stuga för en pratstund. Han frågade mig hur skrivandet hade gått. Jo, bra, sa jag. Jag har ju också arbetat, sa han där han låg i soffan i skuggan på altanen. Han såg både avslappnad och rofylld ut, så jag undrade med vad. Jo, jag har legat och funderat på allt roligt jag haft i mitt liv, särskilt när jag var i Norge.

Jag tänkte att så man ju också ha det och att jag för alltid skulle minnas detta samtal.

2) En annan dag for vi, väninnan, brodern och jag på en biltur. Jag minns inte vart, kanhända besökte vi en loppis i närheten. På hemvägen passerade vi en korvkiosk. Bredvid korvkiosken stod en container. Ur containern stack det upp något färgglatt. Vi bromsade in för närmare inspektion.

Det var en orange soffa. Grann som en solnedgång i Österbotten. Bredvid containern satt folk och mumsade i sig korvar och pommes frites.

Soffan skulle passa perfekt i Vita huset. Men hur ska vi få hem den, undrade jag. Vi tar den på taket, sa brodern. Jag tittade på Saabens tak, något takräcke hade inte tillkommit sen jag tittade senast.

Vi hjälptes åt att baxa upp soffan på biltaket, soffdynorna stuvades in i baksätet bredvid väninnan. Jag satte mig i framsätet, vevade ner rutan, stack ut armen och tog ett så stadigt grepp jag bara kunde om soffkanten.

Lunchätarna tuggade på sina korvar och försökte så gott de kunde att låta bli att titta åt vårt håll.

Brodern startade Saaben och vi rullade vidare mot Lupinen, kolonistugeområdet i Märsta.